Från ett par timmar har jag gått från längtan och glädje till enbart ångest. På akuten, psyk osv frågar de alltid om jag har borderline å svaret är att de kortvariga samtalsterapeuter jag haft har antytt att jag har drag mot borderline whatsoever men jag har alltid avlett dem och/eller avslutat kontakten snabbt. Senast på psyk ville de utreda mig och ha kvar mig men jag ville åka hem å var inte tillräckligt suicidal för att få LPT bla bla. Men nu när jag börjar reflektera över mina tankar osv känner jag att dragen mot borderline har blivit starkare (inte att jag för den sakens skull skulle ha diagnosen) men har bestämt att om jag får en bra psykolog denna gång så ska jag ta upp detta....
Hm, orka att jag skriver detta i bloggen men ibland gör det mig galen att inte fatta varför mitt humör svänger som en jävla berg å dalbana. Men som jag tror att jag skrivit tidigare (eller kanske inte förresten men aja) så har jag tappat det lilla förtroende jag hade för psykiatrin. Har kollat in på psykiatrin.blogg.se (rekommenderar om man är intresserad av att få veta hur mycket störda människor som jobbar inom psykvården) och inser att jag har rätt att vara skeptisk mot hela skiten. Vill dock poängtera att jag träffat en del änglar inom psyk också, framför allt på avdelningen i södertälje! Visst fanns de freaks där också som jag skrivit om längre bak i bloggen men vissa var helt fantastiska och var ett otroligt stort stöd!
Nu ska jag göra te, ta en atarax å försöka dämpa min ångest som redan är lättare :) puss å godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar